Storys

Ett axplock av de historier till tavlorna som var med på utställningen i Höör!

Tavla 4: Blicken möter horisonten

Båten knakar lite bland vågorna och rycker till när den stöter mot bergskanten. Men Rigmor är van och panerar skickligt sin balans bak i båten. Vigt skuttar hon upp på berget med repet i handen och fäster den i ringen. Ur båten lyfter hon upp sin fiskfångst. Hon promenerar vant den hala, branta stigen uppför berget. Hon tittar mot himlen och hör måsarna skria. Än idag blir hon varm i hjärtat när hon ser sin fyr. Fyren där hon tillbringat mer än 50 år nu. Hon tänker varmt tillbaka på tiden när hon tände fyren manuellt varje dag vid mörkrets inbrott. De långa vindlande trapporna, stearinljuset i handen, tassande toffelklädda fötter. Men det var länge sen. Fyren är idag helt automatstyrd. Men Rigmor har inte kunnat lämna sin ö. Som tack för trogen tjänst får hon bo kvar, om hon vill. Och det vill hon. Varje dag vaknar hon till ljudet av vågor och måsskri, och till en stor frihetskänsla. Rigmor tittar ner på fisken i sin hand och det vattnas i munnen på henne. Hon skyndar mot fyren. När hon lägger handen på dörrhandtaget vänder hon ut blicken över havet, möter horisonten. Och ler, här ute på en ensam ö mitt i havet känner hon trots aldrig någon ensamhet…

Tavla 7

Jag är en stjärnlös himmel
Jag är en äng utan blommor
Jag är ett fantasilöst barn
Jag är en kattunge utan sin mor
Jag är ett drömlöst liv
Jag är ett låst rum utan nyckel
Jag är oändligheten utan svar

Jag är
som alla andra

Tavla 5

Solstrålen strålar i ren förvirring genom
vattendroppen
när regnbågen breder ut sig över himlavalven

Mina drömmar skimrar genom diset
ovan den förrädiska
stenen
i gräsmattan

I krukan vid fönstret lägger jag
kärleken till
dig

Genom skratten
kan jag tro
Tro på trygg förvaring av
kärlek

Men någon tar vägen genom
gräsmattan
ikväll
och katten välter krukan

Krossade drömmar sipprar ut
Kruka mot sten
Hjärtat brister

Solstrålen strålar i ren förvirring

Tavla 2: Jag ser dig

Väckarklockan ringer. Det är alldeles mörkt ute. Rutger Jönåker vänder sig i sängen och slår av klockan. De digitala siffrorna visar på 4.00. Han tar sig ur sängen, klär sig varmt och dricker kaffe. Med ryggsäck på ryggen och geväret i handen vandrar han ut i skogen. Med en liten ficklampa lyser han upp vägen han går, men han har gått här många gånger och känner stigen väl. Strax innan han är framme kan han ana gryningen i horisonten. Väl på plats klättrar han upp i älgtornet och sätter sig till rätta. En lång väntan inleds. Några timmar senare när han inser att inga älgar kommer komma denna dag och han precis ska resa sig för att gå prasslar det till i skogen. Han stelnar och lyfter geväret en aning. Blicken vilar spänt mot granarna och han ser något röra sig. Han för kikarsiktet framför ögat och fingret letar sig till avtryckaren. Det brakar till och djuret gör sig synligt. Men Rutger blir alldeles paff och geväret faller långsamt ner i knäet. Framför honom står en björnhona och tittat rakt på honom. Rutger blinkar till och tiden står stilla. Björnen sniffar några gånger i luften, vänder sedan om och lufsar in i skogen igen. Rutger är alldeles darrig och sitter kvar en lång stund, men med ett litet leende på sina läppar…